Stoppa pressarna!

En bra grej med att komma hem till Göinge är de relevanta nyheterna man får sig till livs.

Blaff! Zagada-gung!

Det handlar om trumslagare, govänner. Av mina favoritmusiker är den största andelen sångare eller trummisar, av någon anledning. Det är nånting med en perfekt wailning eller ett käftsmälls-fill som jag går igång på. Så nu ska jag hylla världens tio bästa (utan inbördes ordning) trumslagare, och samtidigt ge lite lyssningstips (pedagog som man är...) Håll till godo.

Jeff Porcaro måste ha varit en dröm att spela med eller producera. Den ultimata kompmusikern, alltid med låten i centrum. En bländande teknik som han aldrig tycktes använda fullt ut, och just därför lät allting så oerhört avspänt. Lyssna på Michael McDonalds "I Keep Forgettin'", Steely Dans "FM", Donald Fagens "Green Flower Street" och självklart (tidiga) Toto.

Steve Gadd har stått för några av de svängigaste grooven i musikhistorien. Hans output och kreativitet är svårslagen, och kompet på Paul Simons "50 Ways To Leave Your Lover" är mer känt än själva låten. Lyssna även på Rikki Lee Jones "Chuck E's In Love" för att inte tala om hans battle med Weckl och Colaiuta på hyllingskonserten för Buddy Rich 1989. Gammal är äldst.

Phil Rudd är listans första renodlade rocktrummis, och ohotad mästare i klassen "hålla-takten-rock". Medverkar på alla bra AC/DC-plattor (han var medlem 1974-83 samt från 1995 och framåt) med ett oslagbart sound och ett groove som ett kärnvapenkrig inte skulle kunna rubba. Allt med AC/DC fram till 1981 är grymt bra, men några favoritlåtar är "Back In Black", "What's Next To The Moon" och "Get It Hot". Han har även stått för rubriken...

John Robinson spelar på så många av mina favoritplattor att det skulle ta upp en hel blog att lista. Som Quincy Jones hustrummis under åren kring 1980 och dessutom medlem av funkgudarna Rufus fyllde han (och fyller fortfarande) dansgolv. Några låtar: Michael Jacksons "Rock With You" (hederspris för bästa trumintrot), Quincy Jones "The Dude" och George Bensons "Give Me The Night". Varför filla - det stör ju bara groovet?

David Garibaldi hade den goda smaken att vara med på världens bästa funkbands bästa plattor. Tower of Powers studioalbum mellan 1970 och 1975 är facit för hur man spelar sextondelar avspänt och som om inte det var nog toppade han det hela med "Live & In Living Color" - en av historiens bästa liveinspelningar. "Just Enough And Too Much", "Ebony Jam" och "Drop It In The Slot" (alla från 1975 års "In The Slot") är oöverträffat trumlir.

Steve Ferrone var liksom Robinson både medlem i ett fantastiskt funkband (i hans fall Average White Band) och flitigt anlitad svängmaskin i studion. En perfekt kombination av old-school-funk och studio-slick. Dessutom står han för världens kanske coolaste trumfill - precis innan andra versen i Chaka Khans "Heed The Warning". Lyssna även på Chakas "Whatcha Gonna Do For Me" och Average White Bands "Schoolboy Crush". Dessutom finns det två DVD-releaser med Ferrone från gulderan - Chaka Khan Live på Roxy (1981) och George Duke Band i Tokyo (1983).

Bernard Purdie är enligt egen utsago världens mest inspelade trummis. Kung av avspänd halvtemposhuffle, som hörs bl.a. på Steely Dans "Home At Last" och - framför allt - "Babylon Sisters". Den sistnämnda var tillsammans med John Bonhams komp på Led Zeppelins "Fool In The Rain" imspirationskälla till ett tredje välkänt groove - Jeff Porcaros "Rosanna". Kolla också in Purdies fantastiska instruktionsvideo.

Ian Paice är vinnare i den andra rock-klassen (den där man fillar). Perioden 1970-82 dominerades i England av två fantastiska bluesbaserade rockband; Deep Purple och Whitesnake - Paice var motorn i båda. Han hängde mer än gärna på när Mark III (och senare Mark IV) av Deep Purple började blanda in mer funkinfluenser och när sångaren Coverdale sedan bildade Whitesnake tog han sitt funkiga rockspel ännu ett steg. Lyssna på Deep Purples "Might Just Take Your Life" och "Burn" samt Whitesnakes "Lovehunter" och "Girl".

Vinnie Colaiuta är en nästan osannolikt mångsidig musiker. Perfekt teknik och en extrem polyrytmisk förmåga gjorde honom till Zappa-musiker (en kvalitetsstämpel så god som någon), men min favoritinsats är hans spel på Gino Vannellis "Nightwalker"-album från 1981 (för övrigt en av historiens tio bästa plattor). "Seek And You Will Find" och titelspåret rekommenderas särskilt, samt Stings "If I Ever Lose My Faith In You".

Steve Jordan är numera firad medlem av John Mayers bluesrocktrio, men platsen på listan får han för blues/soul-gunget på Blues Brothers båda liveplattor; "Briefcase Full Of Blues" (1978) och "Made In America" (1981). "Riot In Cell Block #9", "Soul Finger" och framför allt "B Movie Boxcar Blues" (vansinnigt bra fill i den) är fulländat sväng.